"är magen glad..."

Jag har just kollat på svt:s serie Kysst av spriten. Jag blir nått så vannsinigt berörd varje gång jag tittar på det.
Jag grunnar en del på alkoholen och dess effekter, då menar jag inte berusningseffekter. 
Idag handlade programmet om två barn till en alkolist. En familj som vilken annan på 70-talet där pappan plötsligt blir hyllad och framgångsrik i sitt yrke och börjar dricka på tok för mycket på firmafesterna. Han blir senare alkolist och försummar större delan av sina barns uppväxt och sitt egen liv. Ingen säger någonting, ingen vågar någonsin prata om pappans problem. Vart fanns alla andra vuxna undrar jag.
Man verkar tycka att alkolism är något som är självförvållat. Något skitigt som man borde ta sig i kragen och reda ut, heltst utan att någon anna märker det. Man glömmer ofta att vad alkoholen ställer till med i hjärnan, när den börjar bråka med belöningcentrat och framkallar ångest dagen efter.
Jag blir förbannad på alla vuxna som står och tittar på! Jag begriper väl också att det kan kännas kymigt och påträngande att  ifrågasätta en bekant eller släktings alkoholvanor. Men när det finns barn med i bilden, då är det väl ens förbannade plikt att reagera?!
Jag tänker mycket på hur jag vill vara mot mina framtida barn. Jag vill inte att de ska se sina föräldrar "lite på lyset", inte en endaste gång, inte ens på midsommar. Jag tycker inte det finns några ursäkter för att vara berusad i barns omgivning. Jag kanske låter stel men jag tror att de där smått lulliga ögonen hos en mor (som inte själv upplever sig ett dugg påverkad) framkallar en olustkänsla hos barnet. Det är jag rätt övertygad om. Den där känslar av att för en sekund inte riktigt känna igen sin mamma, eller pappa för den delen. 

Jag tycker att vi svenskar dricker alldelles för mycket alkohol. Vi får sluta tro att vi kan vara "italiano" och dricka ett glas rödvin till maten, samtidigt som vi inte vill vara utan våran nubbe på julbordet.