"är magen glad..."

Jag får syn på min träningsväska som hänger i hallen. Den händer där inknödd och bortglömd bakom de stora vinterjackorna. "Ta med mej! Fyll mej med träninskläder, kasta upp mej på ryggen och cykla bort till gymmet med mej!" ;ropar den efter mej. Men jag bara ignorerar, går förbi. Den hänger där och har liksom som ledsna hundögon, jag kan inte titta på den.

Jag vet inte varför det ska vara så svårt att trampa bort till gymmet numera. Jag inbillar mej att jag går i ide såhär på höstkanten och inte längre kan motivera mej själv till någon överdriven fysisk aktivitet. Det är som att min kropp blånekar när jag påstår att "det trots allt är rätt skönt att röra på sig".

Det känns lönlöst.
 
   

Ledsen väska